Let Obama be Obama

USA är ett land med många politiska inriktningar. Det är inte ovanligt att politiker får kritik från både höger och vänster, och systemet med mindre partistyrda politiker än i Europa gör att det kan bli svårt att få igenom sin politiska agenda även om landets President brukar sägas vara världens mäktigaste person.

Obama har hamnat i en svår sits nu. Ingen verkar vara så särdeles nöjd med hans insats. Det finns något närmast komiskt i hur det samtidigt finns både dem som tycker att han är en kommunist och dem som anklagar honom för att vara alldeles för högerorienterad och inte tillräckligt progressiv.

Det kan ju i och för sig vara ett tecken på att han faktiskt befinner sig någonstans i mitten av den amerikanska politiska skalan och på så vis ligger rätt nära den genomsnittlige amerikanen.

Men det är knappast en tillgång att inte riktigt vara älskad av någon. Det visar inte minst det "enthusiasm gap" som finns mellan demokrater och republikaner just nu, där det är lättare att både skapa engagemang och dra in pengar för republikanerna.

Som President och därmed den reella ledaren för demokraterna i USA måste Obama göra något ordentligt för att vända på skutan. Lösningen är kanske enklare än man skulle kunna tro. Det finns nämligen få, om något, exempel på att en President inte blivit omvald för att han varit för extrem politiskt sett. Det finns dock flera exempel på Presidenter som tappat folkets förtroende för att de varit otydliga. Det kanske mest uppenbara exemplet är Jimmy Carter, en på många sätt sympatisk och duktig politiker som inte gav upphov till några skandaler och var en privatmoralisk idealtyp i en amerikansk kontext. Men Carter var otydlig, han stod inte riktigt upp för det han tyckte och upplevdes av väljarna som alltför tvehågsen och, i ordets negativa bemärkelse; snäll.

Samtidigt som Obama har fått igenom en enorm mängd politiska reformer framstår han alldeles för ofta som att han inte riktigt vet vad han vill. När debattens vågor gick höga kring bygget av en moské på Manhattan, gick Obama först ut tydligt och sade att religionsfriheten var en av de saker som gjort USA till det land det är. Men bara dagar senare var han ute igen och backade från sitt uttalande. Det är som att han inte riktigt vågar vara den han är. Som att det är viktigare att inte stöta sig än att stå upp för det som är rätt. Saltet har förlorat sin sälta, om man skall låna en liknelse från bibeln. Och är det något amerikanska väljare ogillar så är det salt utan sälta.

Lösningen kan Obama hitta genom att plocka fram ett gammalt avsnitt av TV-serien Vita huset. President Bartlet brottas med liknande problem, och blir ställd mot väggen av sin stabschef som anklagar honom för att inte våga vara sig själv. Lösningen sammanfattar han med att på ett blädderblock skriva administrationens nya strategi till "Let Bartlet be Bartlet."

När Obamas stabschef Rahm Emanuel nu ersätts av Pete Rouse så kan man bara hoppas att det första Rouse gör är att ta fram ett blädderblock och skriva ner lösningen på Presidentens problem:

Let Obama be Obama.