Dags för Hägglund att ryta till

Att man inom ett parti kan ha olika åsikter är så klart helt normalt och i sin ordning, men man måste också kunna ha den respekten att man visar förståelse för varandra oavsett. Det sätt som Tuve Skånberg i tidningen Dagen yttrar sig om Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö är långt över gränsen för vad som är acceptabelt och jag kan inte tycka annat än att det är dags för Hägglund att ryta till och markera att det inte är ok.

Jag är en av många kristdemokrater som kände en extra stor stolthet över att vara partikamrat med Szyber, Slottner och Kolsjö när deras engagemang för HBT-frågor uppmärksammades med regnbågspriset. Jag hade själv hoppats finnas med dem i tältet på Pride någon dag men hade svårt att få tiden att gå ihop det här året och blev kvar i Skåne istället. Man kan tycka mycket om RFSL, precis som man kan ha åsikter om alla intresseorganisationer, jag håller själv inte med om ett antal frågor de driver men håller med dem i de frågor som de uppmärksammade Szyber mfl. för, nämligen avskaffande av steriliseringstvång vid könsbyte och att tillåta samkönade adoptioner. Nu är det frågor som Kristdemokraterna inte håller med om ännu men det är ju helt i sin ordning att försöka påverka det egna partiet i den riktning man finner stämmer bäst med partiets ideologi och människosyn vilket är precis vad de har gjort.

När Skånberg säger att dessa tre engagerade kristdemokrater, varav en är hans kollega i riksdagen och en annan vice borgarråd i Stockholm, skulle vara "RFSL:s aktivister inom sitt parti, mot partiets program" snarare än företrädare för Kristdemokraterna så går han långt över gränsen för vad som kan vara ett acceptabelt vis att uttrycka sig i media om sina partikamrater. Men så länge han står oemotsagd från partiets ledning så framstår det onekligen som att det är ett ok sätt att agera på. Jag hoppas att Göran Hägglund ryter ifrån ordentligt och säger att det inte är så man behandlar varandra inom vårt parti.

Bredden behövs - åt mer än ett håll

Ett frekvent diskuterat ämne i Kristdemokraterna på senare tid är partiets inriktning och framtid. Det finns de som menar att vi bör ta ett utrymme till höger om moderaterna för att på så sätt kunna ta en del av de så kallade gammalmoderata väljarna. Och de finns också de som istället vill se en tydligare och moderniserad mittenpolitik med fokus på så kallat mjuka frågor.

Själv tror jag att båda riktningar skulle kunna ge röster men känner att det vi behöver göra är att ha en mer värdeorienterad framtoning och bli partiet som vågar tala om visioner och idéer när alla andra är fast i kronor och ören. Jag tror också att det inte är ett helt korrekt sätt att nå väljare att först försöka se var det finns ett ledigt utrymme och sedan hastigt flytta sig dit. På längre sikt är det bättre att renodla det man redan har och bli bättre och tydligare i att definiera vad det är.

Men för att komma till det som jag avsåg att kommentera från början. Jag har flera vänner i Kristdemokraterna som har en lite annan syn på våra viktiga vägval än jag, men i respektfull dialog så brukar vi kunna komma fram till rätt så mycket som vi är eniga om och bygga vidare därifrån. Vi har ju i grund och botten i stort sett samma värderingar.

Och det är så vi behöver jobba i vårt parti, precis som i alla andra partiet, en för smal debatt och åsiktsflora gynnar ingen. Bredden är viktig, men det är också viktigt att bredden får sträcka ut sig åt mer än ett håll. Det är därför som jag blir lite konfunderad när jag läser hur min partikollega Erik Sjöstedt skriver om hur vi behöver bredden i partiet – där håller vi med varandra förvisso - men samtidigt någon dag tidigare efterlyser något slags strid där han pekar ut en person som han grovt misstolkar och menar att partiledaren borde ta något slags kamp med personen.

Jag frågar mig då hur det egentligen skulle vara med bredden i partiet – är breddning bara tillåten åt ett håll eller hur är tanken? Jag håller inte med Erik Sjöstedt om allt men jag tycker det är positivt att han finns med i partiet och att han tillför intressanta perspektiv till debatten. Men om man påstår att bredden är viktig för partiet så bör det ju gälla för något fler än de grupperingar man själv är en del av.

Kritiken mot Hägglund en enda röra

Det är inte lätt att vara partiledare, speciellt inte efter ett val där ens parti fått ett sämre resultat än medlemmarna hoppats. Jag har egentligen inte tid att skriva så mycket nu men vill ändå dela med mig av mina tankar kring den kritik som riktas mot Göran Hägglund nu. För att vara lite tydlig har jag försökt strukturera upp mina tankar under några rubriker, trevlig läsning.

Kritiken djupt motsägelsefull

Först och främst skall sägas att kritiken mot Hägglund är djupt motsägelsefull. Ett exempel på detta är hur många lyfter fram valresultatet som anledningen till att de lyfter kritiken nu och säger att en anledning till att det inte gick bättre i september är att Göran inte stått upp tillräckligt tydligt för partiets frågor. För att exemplifiera detta lyfter de fram något som Göran sade efter valet, nämligen uttalandet om vårdnadsbidraget. Åter andra som Ebba Busch kritiserar att Hägglund inte pekar ut en riktning, samtidigt som hon är lika kritisk mot att han inte lyssnar in vad partiet tycker.

Ett ytterliggare exempel i frågan som hade varit lite roligt, om det inte var för att frågan är så allvarlig, är att flera av de riksdagsledamöter som säger att de inte har fullt förtroende för Hägglund gör detta grundat på att de menar att han inte lyssnar in partimedlemmarna. Men samtidigt är det så att deras ifrågasättande av Hägglund i en del fall går på tvärs med vad de egna partidistrikten tycker. Så de kräver att han skall lyssna på medlemmarna men struntar själva i att lyssna på de egna distrikten innan de kritiserar honom.

Våga släppa oppositionsmentaliteten

Jag tror att vi kristdemokrater behöver göra flera saker, men inte minst så tror jag att vi behöver våga släppa vår oppositionsmentalitet. Kristdemokraterna har fått igenom flera stora reformer och starkt påverkat många andra. I vissa frågor - som skattesänkningar för pensionärerna och synen på anhöriginvandring - har vi först stått själva men fått med oss hela alliansen. Sammantaget är vårt track record efter fyra år som minsta regeringsparti rätt imponerande. Men vi tenderar alldeles för ofta att istället hänga upp oss på att varje del av de reformer vi fått igenom inte blivit exakt som vi ville.

I många medlemmars sinnevärld blir till och med de största segrar en förlust, vilket påverkar vårt självförtroende när vi möter väljarna. En viktig orsak till detta tror jag är att vi som parti inte har så stark regeringsvana. Att regera betyder att man verkligen får påverka men att man samtidigt måste kompromissa och kompromissandet har många av oss svårt att acceptera. Det kan ibland kännas frestande att få vara en högljudd opposition som alltid kan säga precis vad den tycker. Men samtidigt är det bättre att påverka i realiteten än att stå för sin åsikt utan att den gör någon skillnad. För att i nästa valrörelse gå ut och vara stolta över allt vi faktiskt åstadkommit tror jag att ett viktigt steg är att släppa oppositionsmentaliteten och förstå att vi gjort och gör skillnad.

Vi behöver verklig förnyelse

En annan sak vi behöver göra som jag ser det är att ta tag i och förnya vår politik så att vi gör den mer relevant för människor. Ett led i detta är att modernisera och utveckla vår familjepolitik så att den känns attraktiv och anpassad till människors verkliga vardag. Då duger det inte att för andra valet i rad komma dragande med vårdnadsbidraget som vår främsta idé på området och här har Hägglund verkligen slagit huvudet på spiken. Tro nu inte att jag är emot vårdnadsbidraget (det är för övrigt inte Hägglund heller oavsett vad tidningar skriver och kritiker säger), för jag tycker att det är en viktig rättvisereform, men vi måste samtidigt inse att de som verkligen kan och vill utnyttja just den modellen är ganska få. Vi behöver visa att vi har en familjepolitik som hjälper de allra flesta familjer.

Det Kristdemokraterna behöver nu är verklig förnyelse. Men det som Hägglunds kritiker i de flesta fall förespråkar är egentligen motsatsen, de vill inte ändra på politiken - i sådant fall i motsatt riktning mot vad som skulle attrahera väljare - de vill istället byta ledarskap och tror att det löser problemen.

Gör inte som (S)

Men det krävs ingen Einstein för att förstå att partiledaren inte är problemet. I undersökning efter undersökning har det visat sig att Hägglund är populärare än Kristdemokraterna. Att då tro att det är han som hindrar partiet från att lyfta är närmast absurt. Flera av de nya väljare vi haft i de två senaste valen som jag talat med har lyft fram hur de till mångt och mycket röstat på KD på grund av Hägglund - inte trots honom - och jag tror att det ligger mycket i det.

Den största risken nu som jag ser det är att man gör som (S) 2007 och tror att det är partiledaren som är hela nyckeln till framgång när det verkliga problemet är att politiken inte hängt med i tiden. Om vi byter partiledare och tror att det har rättat till våra problem så är jag rädd att vår framtid inte är så ljus. Dels förlorar vi ett populärt och omtyckt ansikte utåt och dels så missar vi att göra den verkliga hemläxan som väljarna gett oss - nämligen att producera och presentera en politik som de förstår och som är till för dem.

Vägen framåt

Som jag ser det är vägen framåt för Kristdemokraterna tydlig. Gå tillbaka till människosynen och ta den som grund för att formulera en relevant politik med dagens verklighet, problem och utmaningar i fokus. Sätt samtidigt fokus på hur vi bättre skall nå ut med vad vi vill. I min värld finns det ingen som är bättre lämpad att leda det arbetet än Göran Hägglund.

Läs mer: SVD, SVD 2, SVD 3, Dagen, Dagen 2,

Om generositet på nätet

Jag gillar generositet på nätet. Därför har jag gjort så att det är lätt att kommentera och länka till min blogg. Jag tycker att alla skall få säga vad de tycker och tar bara bort kommentarer som är grova personpåhopp eller brottsliga.

Men jag tycker också att man skall vara hederlig på nätet såtillvida att man länkar till sånt som är relevant. Nu finns det en del personer som gillar att använda andras bloggar för att få fler läsare till den egna bloggen. Det är helt ok som jag ser det förutsatt att man då deltar i den diskussion som förs. Men att länka till alla mina inlägg till egna blogginlägg som inte har något med det som avhandlas på min blogg att göra är väl milt uttryckt rätt onödigt.

Jag tar därför konsekvent bort länkar som inte är relevanta, för min blogg skall inte hijackas av tokar som vill ha läsare. Så vill du synas i länk på min blogg är du jättevälkommen, även om jag inte håller med dig, men håll dig till ämnet eller låt bli att länka är du snäll.

Vilken te-fest har PM gått på?

Roland Poirer Martinsson skriver i SVD om USAs ekonomiska besvär och menar att den gryende Tea Party-rörelsen kan sitta inne med några av lösningarna på problemen. Men man kan ju fråga sig vilken tefest PM har besökt för det han efterlyser står i stark kontrast mot vad Tea Party-kandidaterna verkligen står för.

Visst är det så att det behöver tas krafttag för att få rätt på USAs ekonomi, underskottet är enormt och den ekonomiska utvecklingen verkar inte vilja ta fart heller. Att sedan kalla Obamas stimulanspaket för "slarvigt" som PM gör i artikeln är rätt ohederligt då granskningar visat att andelen pengarna som inte använts rätt är oerhört mycket mindre än vad alla experter väntade sig (oberoende experter trodde i förväg på 5-7% bortfall medan andelen som utreds för felaktigheter istället blivit enbart 0,2%. Läs mer här.).

Hur ser då ledande Tea Party-kandidaters planer för att spara pengar ut egentligen? Jo, de är minst sagt tunna och ogenomtänkta. Joe Miller som med hjälp av Sarah Palin lyckades vinna primärvalet till Senaten för Alaskas republikaner vill spara pengar genom att avskaffa minimilönerna (som idag ligger på 7,25 $ i timmen) och låta arbetsgivare betala ännu mindre om de vill. Miller vill även göra de största besparingarna på de allra fattigaste i USA medan han vill behålla och utöka skatteavdrag för dem som tjänar mycket (för individer som tjänar mer än 170 000 dollar per år). Det är både oempatiskt och dålig ekonomi då skattestimulanser är effektivare om de riktas mot låginkomsttagare som spenderar en större andel av sin lön (läs mer om Bush´s skattelättnader som republikanerna vill förlänga här).

Sedan har vi ju Sharron Angle som vill avskaffa socialbidragen helt, och som tycker att det statliga stödet till orkanen Katrina´s offer var fel (ett stöd som röstades igenom med 100% av rösterna i både Senaten och Kongressen). Utöver att hon är cynisk gällande ekonomin så är hon rakt ut sagt galen i övrigt också. Hon har försökt stoppa ett fotbollslag från att spela i svart för att det är en "ond färg"och hon har påstått att muslimsk lag tagit över i en del städer i USA, i en av dem bor det knappt muslimer överhuvudtaget dessutom.

Och när vi är inne på galningar så passar det väl att nämna Christine O´Donnell, kvinnan som i stort sett aldrig haft ett riktigt jobb och som använt kampanjpengar för att betala hyran på sitt hus. Hon har på sin hemsida exakt ingenting om hur hon vill rädda ekonomin och i offentliga uttalanden har hon begränsat sig till att säga saker som att hennes motståndare vill höja skatten med triljoner dollar utan att komma med något konkret om varifrån hon får de siffrorna. Att hon sedan säger galna saker som att hon studerat på Oxford University när hon i verkligheten tagit en sommarkurs i Oxford som arrangerades av en amerikansk motsvarighet till EF är ju bara grädde på moset.

Och då har jag inte ens nämnt Rand Paul (som bland annat kritiserat Civil Rights Act - lagstiftningen som stoppade särbehandlingen av färgade i USA). Nej det USA behöver är det som Bill Clinton och Al Gore drev igenom på 90-talet: Genomtänkta besparingar i offentlig sektor och stopp för ineffektiva skattesänkningar för landets rikaste. Obama har mycket att leva upp till på det ekonomiska området men han har en klart bättre idé om vad som kan göras än republikanerna, och Tea Party-kandidaterna, ja de finns inte ens på kartan.

------------------------------

Uppdatering: Och helt plötsligt skrivs det om Tea Party-rörelsen överallt i svensk media: Läs mer här: SVD, DN

Let Obama be Obama

USA är ett land med många politiska inriktningar. Det är inte ovanligt att politiker får kritik från både höger och vänster, och systemet med mindre partistyrda politiker än i Europa gör att det kan bli svårt att få igenom sin politiska agenda även om landets President brukar sägas vara världens mäktigaste person.

Obama har hamnat i en svår sits nu. Ingen verkar vara så särdeles nöjd med hans insats. Det finns något närmast komiskt i hur det samtidigt finns både dem som tycker att han är en kommunist och dem som anklagar honom för att vara alldeles för högerorienterad och inte tillräckligt progressiv.

Det kan ju i och för sig vara ett tecken på att han faktiskt befinner sig någonstans i mitten av den amerikanska politiska skalan och på så vis ligger rätt nära den genomsnittlige amerikanen.

Men det är knappast en tillgång att inte riktigt vara älskad av någon. Det visar inte minst det "enthusiasm gap" som finns mellan demokrater och republikaner just nu, där det är lättare att både skapa engagemang och dra in pengar för republikanerna.

Som President och därmed den reella ledaren för demokraterna i USA måste Obama göra något ordentligt för att vända på skutan. Lösningen är kanske enklare än man skulle kunna tro. Det finns nämligen få, om något, exempel på att en President inte blivit omvald för att han varit för extrem politiskt sett. Det finns dock flera exempel på Presidenter som tappat folkets förtroende för att de varit otydliga. Det kanske mest uppenbara exemplet är Jimmy Carter, en på många sätt sympatisk och duktig politiker som inte gav upphov till några skandaler och var en privatmoralisk idealtyp i en amerikansk kontext. Men Carter var otydlig, han stod inte riktigt upp för det han tyckte och upplevdes av väljarna som alltför tvehågsen och, i ordets negativa bemärkelse; snäll.

Samtidigt som Obama har fått igenom en enorm mängd politiska reformer framstår han alldeles för ofta som att han inte riktigt vet vad han vill. När debattens vågor gick höga kring bygget av en moské på Manhattan, gick Obama först ut tydligt och sade att religionsfriheten var en av de saker som gjort USA till det land det är. Men bara dagar senare var han ute igen och backade från sitt uttalande. Det är som att han inte riktigt vågar vara den han är. Som att det är viktigare att inte stöta sig än att stå upp för det som är rätt. Saltet har förlorat sin sälta, om man skall låna en liknelse från bibeln. Och är det något amerikanska väljare ogillar så är det salt utan sälta.

Lösningen kan Obama hitta genom att plocka fram ett gammalt avsnitt av TV-serien Vita huset. President Bartlet brottas med liknande problem, och blir ställd mot väggen av sin stabschef som anklagar honom för att inte våga vara sig själv. Lösningen sammanfattar han med att på ett blädderblock skriva administrationens nya strategi till "Let Bartlet be Bartlet."

När Obamas stabschef Rahm Emanuel nu ersätts av Pete Rouse så kan man bara hoppas att det första Rouse gör är att ta fram ett blädderblock och skriva ner lösningen på Presidentens problem:

Let Obama be Obama.

Därför behövs tidig undervisning i Engelska

Idag skriver Skånskan om mitt förslag om att införa undervisning i Engelska från år 1 i Höörs kommunala grundskolor. Att börja språkundervisningen underlättar enormt för inlärningen, det är därför viktigt att vi ger Höörs barn och unga de bästa förutsättningarna för att få goda språkkunskaper.

Världen blir allt mer globaliserad och väldigt många av dem som idag går i grundskolan i Höör kommer att spendera stora delar av studietid och yrkesliv i andra länder. Att ha en god förståelse av engelska är en grundförutsättning för att klara sig på en internationell arbetsmarknad, vi som politiker bör därför göra vad vi kan för att barnen i vår kommun skall kunna tala och skriva engelska så bra som möjligt när de växer upp.

Dessutom är en grundläggande förståelse för engelska en hjälp och ett skydd för alla barn som är ute på nätet (vilket de allra flesta är), det kan göra att de lättare förstår att de bör undvika vissa sajter eller förstå när något kostar pengar osv. Föräldraansvaret är förstås det viktigaste för att barn inte skall råka illa ut på nätet, men att kunna lite engelska skadar inte precis, tvärtom.

Om du vill veta lite mer om vad jag vill göra i Höör så får du gärna klicka här.

Jag gillar´t!

Kristdemokraterna har lanserat valaffischer. Och resultatet är inte alls illa, snarare både snyggt, kul och kaxigt. Och med ett tydligt budskap om att vi behöver ett mänskligare Sverige. Se några affischer nedan och kolla gärna in allihop här.

Vote for Basil!

USA är ett roligt land, inte minst valreglerna är lika komplicerade som de är konstiga och ibland rentav komiska. Effekterna av detta kan republikanerna i Tennessee snart få erfara. I denna delstat har de nämligen valt att ha primärval där alla får rösta - även de som sympatiserar med andra partier. Detta har gjort att det när nu en mycket udda kandidat kastat sig in i valrörelsen så kan han bli vald för att demokrater röstar på honom för att få en lätt motståndare. Sen har vi ju också Stephen Colbert som försöker få folk att rösta på honom mest för att det är kul.

Så ta en titt på klippet nedan, det är inte omöjligt att killen ni ser blir republikanernas kandidat i årets guvernörsval.

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Republican Gubernatorial Primary Battle Watch '010 - Tennessee
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes 2010 Election Fox News

Inte utan att man blir stolt

Det är inte utan att man känner ett rätt stort mått av stolthet över sitt parti när vi presenterar sådana här förslag. Jag tycker att arbetslinjen är rätt men tycker samtidigt att det ofta blir alltför mycket ekonomi i talet om arbetslinjen, det viktiga sociala nätverk som ett arbete ger och den känsla av att vara behövd som det medför glöms ofta bort.

Därför gläder det så klart när vårt parti presenterar ett seriöst förslag för att hjälpa människor med funktionsnedsättningar in på arbetsmarknaden. Något som föregående regering misslyckades kapitalt med, då man istället förtidspensionerade 140 personer om dagen. Ett både bra och viktigt förslag, ja det är inte utan att man blir lite extra stolt som sagt.